Så kom då det där telefonsamtalet jag hoppades slippa få… I slutet av veckan läste jag hos Frida att hon fått ett telefonsamtal från en redaktör för en stor dagstidning med anledning av att hennes bloggtexter blivit plagierade av en bransch- och bloggkollega under ett års tid. Heeelt galet!!! Sen såg jag den ena bloggkompisen efter den andra skriva att de fått exakt samma telefonsamtal. Och idag var det alltså min tur att få höra att några av mina texter på bloggen plagierats rakt av för att i slutändan bli krönikor för en svensk dagstidning. Jag kan verkligen inte förstå vad som slagit slint hos personen ifråga. Vad är det som får en individ att börja med att klippa och klistra ihop artiklar utav andras material och tycka att det är en bra lösning? Och det dessutom under ett års tid. Vad är det som gått snett?
Det finns inga som helst ursäkter för att göra något liknande. Tidsbrist? Brist på inspiration? Ja, vi kan väl alla konstatera att sno andras texter inte är lösningen. Då är det bara att bita i det sura äpplet och erkänna att ja, jag vill jättegärna genomföra jobbet men nej, jag kan inte leverera. Vi måste avsluta vårt samarbete.
Jag skriver en hel del artiklar och det är ju långt ifrån alla gånger inspirationen flödar när man som mest behöver den. Men, alternativet är givetvis ALDRIG att sno andras material för att framställa sig själv i bättre dager (oerhört kortsiktigt tänkt). Som avslutning på denna tragiska historia måste jag erkänna att jag känner mig mycket kränkt över att personen ifråga, som jag träffat många gånger och tyckt väldigt bra om gjort på detta sätt. Är det något som binder oss inredningsbloggare samman och samtidigt särskiljer oss från varandra så är det ju just det skrivna ordet, med vår egna ton och stil. Att sedan hitta sina egna ord på pränt med någon helt annan signatur än sin egen känns därför som ett rejält intrång på det som är “jag” i textform.
Sara, min poddpartner (japp, vi är snart tillbaka med nya avsnitt av Kom In-podden) har även hon gjort ett inlägg i debatten med anledning av att hon läste i ett kommentarsfält att hon själv var misstänkt för ett stund men avskriven eftersom hon inte levererar någon krönika. Just det tycker jag är det allra jobbigaste, att hetsjakten som just nu verkar pågå för att få reda på vem som är den skyldiga verkar göra att många blir tillfälligt misstänkta. Psst… läs kommentarerna hos Sara. Kloka tankar i ämnet.
Och därmed har jag sagt sista ordet gällande detta.
3 comments
Jag är personligen inte så värst intresserad av att veta vem det är men jag tror nog att ni bloggare är högst delaktiga i att elda på hetsjakten själva när ni en efter annan lutar att ni varit en av dem som blivit plagierade och sedan skriver om hur nära ni varit personen och så vidare om att ni verkligen inte vill outa…. Jag tror det skapar hypen mer än något annat.
Tänkvärt! Jag är benägen om att hålla med dig. Har inte riktigt sett det på det sättet eftersom jag själv blivit drabbad. Då är det svårare att se klart på saker och ting. Samtidigt är ju våra bloggar det sätt vi kommunicerar på och därav en av de naturliga kanalerna att ventilera sina funderingar. Dock tror jag inte det är lösningen att jag eller någon annan säger vem det är – då blir det bara en hetsjakt. Jag tycker dock det är viktigt att själva ämnet och beteendet kommer upp till ytan och diskuteras kring. Den här händelsen har onekligen rört om i branschen och jag hoppas att vi aldrig ska behöva uppleva något liknande igen.
Usch usch. Förstår att det känns riktigt tråkigt för er som blivit drabbade! Har inte en aning om vem det är som agerat såhär, och det är väl egentligen inte min sak att snoka, även om jag är otroligt nyfiken.. Kram till dig!